Ett värmande hjärta

I går hade jag en nära vän som fyllde år hon har haft det lite tufft det sista och mår inte så bra.
Det var inte svårt att komma på vad jag ville ge henne, kärlek i form av ett hjärta man kan värma och skänker ro och omtanke.

Jag hoppas att hon kommer få mycket nytta av denna och veta att jag tänker på henne ofta.

Vetevärmare i vinterkylan

En morgon när det var riktigt kallt så passade jag på att göra lite vetevärmare.
Först gjorde jag en stor värmare, den är 16x60 cm och har ett avtagbart överdrag i bomull som man lätt lägger i tvättmaskinen när det blir smutsigt. Även innerdelen är sydd i bomull. Jag delade in vetet i fyra olika fack så att det håller sig bra på plats och inte bara glider runt och hamnar på ett ställe som det lätt kan göra annars.

När den stora vetevärmaren landade varmt över min sons axlar så passade jag på att skapa en till.
Denna värmare är i form av ett hjärta och har måtten 20x20 cm.
Även denna är helt sydd i bomull och har ett avtagbart överdrag. Jag valde ett mysigt och lite juligt rött tyg, men jag kände att den behövdes livas upp lite så jag sydde på ett litet hjärta i ett mönstrat tyg.
Detta värmande hjärta skall jag ge till våra härliga grannar. Jag hoppas de kommer att gilla den, jag är mycket nöjd med den och kommer till att göra fler sådana här både röda och andra färgställningar, kanske med ett annat motiv i mitten än ett hjärta.

Sedan lekte jag lite med lite idéer och gjorde en vetekanin, en söt liten figur i måtten 18x11 cm.
Den har som de andra värmarna, avtagbart överdrag. Den lilla svansen och innerdelen av öronen är gjorda av svart microfleece. Kaninens huvud är sydd som ett fack så inte allt vete försvinner där ifrån utan den håller formen lite bättre.

Vetevärmare blev handdocka

Idag har jag suttit och filat på en ny vetevärmare, det skall bli en uggla, efter en hel del skissande valde jag att prova mönstret, tog fram några neutrala tyger och började klippa.
Ugglan blev jättesöt, men efter att ha stoppat i vetepåsen kändes det inte helt rätt.
Jag vet inte riktigt vad det var som inte stämde, men det får nog bli lite förändringar här och där så tillbaka till ritbordet helt enkelt.
Precis när jag skulle till att slänga ugglan i soporna tog min man hand om den och sa att den var jättesöt som handdocka.

Ugglan åkte på handen och visades för dottern, hon sken upp som en sol och sedan dess har hon inte släppt sin uggla.
Nu när tösen sover kunde jag ta den från henne för att kunna få den på bild.
Hon älskar verkligen sin lilla Ugglas.
Nu funderar jag på om den skall få förbli handdocka eller om jag skall fylla den så det blir ett gosedjur.

Ugglas har hunnit bli rejält tilltygad då den blivit tuggad på och gosad med en hel del därför är den lite fläckig på bilden.